nilssonkatta

 

Många säger ofta: "Jag bloggar för mig egen skull, jag bryr mig inte om läsare..." Jag tror de flesta bryr sig om sitt antal. Jag bryr mig om mitt antal! Det är roligt att se att folk faktiskt kan intressera sig för mig, en liten mjölnardotter från en småstad på Sveriges västkust, vad jag gör här borta och att antalet faktiskt har ökat sedan min flytt. Det känns liksom som att det faktiskt finns folk som bryr sig om vad jag gör om dagarna vilket kan ge stor tröst i ett ibland väldigt tufft au pair liv. Men jag bloggar också mycket för min egen del, väldigt mycket. Igår satt jag i timmar innan jag somnade och kollade igenom vad jag gjorde för två år sedan. Då bodde jag i Spanien och jag blev påmind av allt bra och dåligt med den upplevelsen. Jag minns alla nya vänner jag fick med ett leende, många utav dem kommer aldrig bli mer än ett minne och det är så de gör sig bäst. Jag skrattade gott åt bilder och inlägg som får en att må lite sådär extra bra och kom ihåg hur tunna mina ögonbryn brukade vara innan jag flyttade, blev lat och allmänt ointresserad av att plocka brynen. Och jo! Nu till det som fick mig att skriva detta inlägg som faktiskt är tillägnat farmor och farfar. Klicka HÄR allihop, eller i alla fall farmor och farfar. Jag skrev om er här långt innan ni började läsa bloggen. När ni läst klart kan ni bara klicka ner sidan med krysset och komma tillbaka till samma sida ni var på tidigare.

Idag fick jag förresten komplimanger av 5 olika personer vid 5 olika tillfällen för mina skor, örhängen, outfit i helhet, kjol och klocka. Himla trevlig dag idag. Älskar amerikanska glädjespridare!

Ett butiksbiträde sa: "I just love your outfit. Been admiring you since you stepped into the store. Love it!" Sen hade hon mig i kassan och varvade mellan att kalla mig "hun" och "sweetie". Haha, kommer sakna den vänligheten när man kommer hem till stela landet lagom.

 

Hittade både fram och tillbaka till flygplatsen på första försöket trots att jag aldrig kört dit tidigare, det är väldigt lätt att hitta i USA tycker jag. Nu till helgen!

Michelle, min gamla värdsyster är nu så stor att hon har körkort så hon och gamla vp Rick hämtade upp mig på flygplatsen fredagkväll. Vi kramades och grät en skvätt sen åkte vi hem. De har flyttat till ett litet hus närmre staden utan extra rum. Jag fick ta Rick's rum och han sov på soffan. De har två nya hundar och en katt som var världens sötaste.

På lördag var det Sucker Day en dag som bara firas i Wetumka i hela USA. Det hela startade då staden blev blåsta av en man som lovade att ta en cirkus till staden mot betalning. Staden betalade men cirkusen dök aldrig upp. Då bestämde de sig för att fira i alla fall så de ställde till med fest och parader. De firar i princip att de blev blåsta men inte vek sig ändå. Tyvärr så regnade det hela dagen och firandet blev inte ens 1/4 så stor som det brukar vara. Såg mina gamla klasskamrater Laramie och Kevin som varit tillsammans för evigt, tror de är gifta nu och kanske till och med har barn? De var dock en bit bort så fick inte hälsat. Snackade lite med Justin Cote, även kallad Bunny som bor var i stan. Förlovat sig har han gjort och när han tjej tar studenten ska de flytta och han ska bli brandman. Verkar vara en innegrej nu....

Många andra har redan flyttat och jag kan inte var mer glad för deras skull, Wetumka är ingen stad man stannar kvar i om man vill åstadkomma något med sitt liv.

Södagen spenderades med Hilary hos hennes mormor och morfar. Jag hängde där hela dagen, åkte hem och vilade och åt tacos med familjen sen åkte jag tillbaka för att träffa henne igen. Hennes bror Henry och kusin Terrence var där med. Gick i skolan tillsammans med dem också. Vi satt och snackade minnen i timmar och skrattade så kindmusklerna och magen gjorde ont. Henry's bästa vän Bo hargått och blivit professionell boxare nu, drar in en massa pengar och går ännu som obesegrad. Det sägs att han testar sin motståndare hela första rundan. Låter dem slå sig trötta och han får känna på deras styrka. Går sedan ut som ett monster i andra rundan och vinner lätt. Påminner mig om filmerna "The Fighter" och "Warrior" som jag nyss såg.

På måndag tog vi Michelle till skolan sen smög jag mig in till The Office där alla lärare hängde innan skoldagen skulle börja. Utan att säga ett ord stod jag framför mina favoritlärare och bara log. Mrs. Gann (som även är mamma till en av mina vänner) började mumla "Oh my God. Oh, my God! Oh, my God!! KATARINA!" Sen började alla andra förstå vad som pågick. Jag sprang in bakom disken och hade kramkalas och grät som en liten unge. Mrs. Cooper tog lite mer tid på sig att låta allt sjuka in så hon stod mest och kramade mig medan Mrs. Gann pratade då hon själv inte fick fram ett ord. Kramade även rektorn och en annan mentor jag kände igen. Sedan kom coach McGee (gift med rektorn), bibliotikarien (Mrs. Sams) och min geometrilärare Mrs. Lucas som minsan kom ihåg att jag hade studerat "Hotel and restaurant management". Innan vi åkte till Grandpa (min områdesrepresenteant) och Granny som skulle ta mig till flygplatsen stannade vi förbi Dairy Queen och hälsade på Corrie som nu jobbar där.

Jag vet att detta bara är en massa namn för er i detta inlägg men när jag kollar tillbaka i bloggen om något år kommer jag sitta och minnas allt som det vore igår och skriver därför med allt för min egen skull. Att träffa Hilary och lärarna var definitivt höjdpunkten på helgen. Jag funderar på att åka tillbaka i maj då Michelle tar studenten. Hon är även såpass bra i skolan nu att hon ska få hålla ett tal på avslutningen.

Trots en grym helg var det skönt att komma hem. Hem till Colorado och mitt lilla rum i Castle Pines. Det känns verkligen som hem här nu och jag kunde inte vara lyckligare.