nilssonkatta

 

Så jag är hemma i Sverige nu, uppenbarligen. Har inte bloggat för har inte känt för det helt enkelt. Mitt sverigeliv är inte mycket att hänga i granen heller.

 

Nu tar jag dock det igen, varför? För jag behöver ventilera, och för att jag blir arg på mig själv när jag går tillbaka i bloggen och vill se vad jag gjorde just detta datumet för något år sedan, men inte har bloggat!

 

Så varför ventileringen? Tja, jag vet inte vad jag ska göra. Ni vet den där låten "I left my heart in San Francisco"? Lite så känner jag. Inte i San Fran då, men i Denver. Självklart är jag överlycklig över att vara hemma hos nära och kära igen, men något saknas. Jag har kommit över nyförälskelsestadiet för längesedan. Är tillbaka i rutiner och går omkring i mitt hamsterhjul. Det här är inte jag. Jag är större än så, eller jag vill i alla fall tro att jag är det.

Det är svårt att sätta fingret på just vad "problemet" är, eller vad jag saknar. Men det är de små sakerna. Som att behöva ha på sig solglasögon även när det är molningt för att solen är så stark. Eller det faktum att jag kan gå och shoppa en hel dag i Sverige utan att en enda kassörska frågar hur jag mår. Det är lättillgängligheten till allt och det är naturen. Det är menaliteten hos människor och det är penne rosan på Noodles & Company.

Jag vill inte längta tillbaka. Jag önskar med hela mitt hjärta av att jag för en gång skull skulle kunna vara nöjd, nöja mig liksom. Men det är inte sån jag är. Jag nöjer mig inte, och jag har inte en tauering om att följa mina drömmar för att inte kunna leva upp till det. 

Det hade varit så lätt att bara stanna här. Det hade varit så lätt att slippa säga hejdå igen och inte sakna alla. Men även om tanken på att ge mig av lämnar mig i tårar och känns svår så är känslan av att stanna här otänkbar.