nilssonkatta

 

Har det tufft med ungarna nu. Äntligen börjar föräldrarna inse det med och ta ifrån dem lite privilegier. Efter att jag tjallat... De bråkar varje dag, varje dag. De slåss, skriker, gråter. Har varit här i över 5 månader och inte en enda dag har passerat förbi i harmoni. Varje dag är en kamp. Är det verkligen såhär det ska vara? Vad hände med att man som syskon och systrar stöttar och hjälper varandra istället för att göra vardagen till ett helvete? Jag har inte alls växt upp på det viset och jag förstår verkligen inte hur dessa barn är funtade. Jag är bara så trött, utmattad, Försov mig för första gången idag med. Vaknade av att vm knackade försiktigt på dörren. Har en känsla av att allt det här hänger ihop.

När jag åkte hit såg jag framför mig hur jag skulle ta hand om två små söta systrar, fläta varandras hår och rita fina teckningar ihop. Jag får inte ens borsta deras hår, ritar vi går det hela ut på att jag ska rita deras teckningar åt dem som de ger till mamma och pappa eller så råkar en låna en penna av den andra och då börjar världens slagsmål.

Jag ger aldrig upp, men ibland undrar jag varför.