kände att rubriken passade eftersom jag känner mig som Reese Witherspoon från filmen sweet home Alabama. när jag träffar några av mina riktiga vänner så är det som att vara 16 igen och när de presenterar mig för släkt/flickvän o.s.v. genom att säga: ni vet den där utbytesstudenten vi alltid pratar om? det är hon! - då vet man att man är hemma. en liten gammal del av mig i alla fall. sen finns det självklart dem som bara ville vara "vän med utbytesstudenten" och när man går fram och hälsar på dem efter 5 år är det ett fejkleende, ingen kram och bara massa krystade meningar som utbyts. stötte på båda typer igår och istället för att få känslan av "hem" när man möter de sistnämnda får man en känsla av överlägsenhet á la Reese. ska de ha en attityd med mig får de banne mig en tillbaka. sträcker lite extra på ryggen, håller huvudet högt och berättar mer än gärna om mina äventyr runt om i vida världen. jag vet att de "tycker synd om mig" för att jag är ensam. jag är 21 år och har varken man, plan eller livsplan. de är 21 (många även yngre) och de har barn, man - många med samma som för 5 år sedan - och de är gifta. de ser på mig med medömkan, jag likaså på dem. de har aldrig lämnat oklahoma och så vitt jag vet tror de fortfarande att jorden är platt. nu kanske jag är lite hård men jag försöker mest få er att förstå hur olika vi är. jag passade aldrig in här för 5 år sedan men nu när jag är tillbaka inser jag hur mycket småstad wetumka verkligen är. skriver på mobilen och har tagit mig ca: 20 minuter för att gamla vp pratar med mig hela tiden, haha! hoppas inte jag babblat på för mycket. jobbigt att blogga genom mobilen så har inte gått igenom allt jag skrivit. ska eventuellt träffa lite gamla, riktiga, vänner idag och imorgon. bloggar mer när jag är hemma. allt är bra med mig i alla fall, jag vet hur jag ska ta hand om mig själv! :)
