nilssonkatta

Bild lånad från Brynäs hemsida.


Det har nu gått några timmar sedan det 13:e SM-guldet hittat hem. Det känns fortfarande overkligt. Just nu står turantals fans tillsammans på torget i Gävle och hyllar grabbarna. Jag skulle varit där.
Jag skulle varit en av de överlyckliga fansen med glädjetårar i ögonen och rullandes ner för kinderna. Jag hade biljett, t/r resa fixad och boende. Jag skulle varit där, men det var jag inte. Jag fick ledigt från jobbet 30 minuter innan matchstart igår och det går inte att ta sig till gävle på 30 minuter.
Istället satt jag hemma och grät när slutsignalen ljöd. Jag grät precis sådär högt man (i oskriven regel) kan gråta när man inte är ensam. Een tsunami av känslor bröt ut när jag förstod att det var klart. Jag skrattade genom tårarna av lycka och jag grät av både glädje för guldet och sorg för att inte få vara där och uppleva det. I 13 år hade jag väntat på detta och det gör så ont att få ha allt framför sig, i handen, för att sedan låta det smita förbi genom fingrarna. Jag glädjs åt att det inte blev en 7e match på lördag i alla fall. Jag glädjs åt guldet. Vilket fantastiskt sätt att avsluta säsongen man firar 100års jubileum med. Vilket fantastiskt avslut på den sista säsongen jag kan vara delaktig i innan jag åker till USA.
Tack Brynäs IF. Vi gjorde det.