Why won't you ever just let me all the way in?


Jag har funderat. Ni vet hur man jämt kollar på massa filmer á la Notebook-style när man är depp? Jag gör antagligen det, eller så kollar jag på massa sorgliga klipp från OTH på youtube. Varför? Mår men verkligen bättre av att se andras olycka? Ja, jag tror det. I alla fall av den sorten, för den sortens olycka slutar alltid lyckligt. Jag tror att innerst inne, när man sitter och gråter med alla TV/film-karaktärer så vill man egentligen vara i deras sits. Man vill vara säker på att man får det där lyckliga slutet. Villa, Volvo och hund, med ett bröllop där man själv får stå i centrum för en dag, klädd i vit spetsbakelse.

Ensam är inte stark och personen som kom på den frasen snackar bara skit.



"I am holding on for dear life, but I need you to need me back.
And why didn't you tell me about the kiss,
and why didn't you call me when you were away?
And why won't you ever just let me all the way in?"

Sophia Bush är grym i OTH.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0